Maria donerade stamceller: ”Den starkaste känslan är tacksamhet”
När Maria Kierikka-Sinkkonen gick med i Stamcellsregistret efter att ha sett en gripande berättelse om ett barn som sökte en stamcellsdonator, kunde hon inte ana att hon själv en dag skulle bli donator för någon som behövde en transplantation. Nu uppmuntrar hon andra unga vuxna att ansluta sig till registret, eftersom en enda person kan få möjligheten att ge en svårt sjuk patient en ny början i livet.
Maria Kierikka-Sinkkonen hörde talas om Stamcellsregistret för första gången när hon såg en berättelse om ett barn som sökte en lämplig stamcellsdonator. Berättelsen berörde henne som mamma, och hon bestämde sig genast för att gå med i registret.
– Tanken på att mina egna stamceller en dag skulle kunna hjälpa en svårt sjuk människa kändes bra, säger Maria.
Stamcellstransplantation används när en aggressiv och elakartad blodsjukdom inte kan botas med läkemedelsbehandling och patientens prognos är begränsad. Vid en stamcellstransplantation ersätts patientens sjuka stamceller med friska stamceller som samlats in från en frivillig donator.
Stamcellsregistret består av frivilliga personer bland vilka man söker en lämplig donator för svårt sjuka patienter. Varje år får omkring 60 medlemmar i registret möjlighet att rädda ett människoliv. Donatorn väljs bland annat utifrån vävnadstyp.
Cirka nio månader efter att hennes registrering hade bekräftats fick Maria en kallelse till fortsatta undersökningar.
– Kallelsen till de mer detaljerade undersökningarna väckte genast entusiasm, och jag engagerade mig direkt i processen, berättar Maria.
Jag tittade på den lilla påsen med stamcellerna och tänkte: där är de nu. Ett ämne värt sin vikt i guld. Jag önskade dem lycka till på resan, utan att veta vart i världen eller till vem transplantatet var på väg.– Maria Kierikka-Sinkkonen
Hälsokontroll och resa till Helsingfors
Innan donationen tog hon blodprov och genomgick en omfattande hälsoundersökning i Helsingfors. Undersökningarna säkerställde att donationen kunde genomföras på ett säkert sätt, både för donatorn och patienten.
När det stod klart att allt var i ordning väntade denna gång några dagar i Helsingfors.
Inför själva donationen fick hon tillväxtfaktorinjektioner som hjälper stamcellerna att förflytta sig från benmärgen ut i blodomloppet.
– Jag klarade mig verkligen lindrigt, eftersom tillväxtfaktorinjektionerna bara gav mig lätt värk.
Stamcellsdonationen gav samtidigt möjlighet till en liten Helsingforsresa. Maria promenerade på Fölisön och besökte konstutställningar.
– Jag behövde förstås undvika ansträngande träning, men jag fick höra att ”rörelse är medicin” när det gäller tillväxtfaktorinjektionerna. Därför blev det inte heller aktuellt att bara ligga och slappa på hotellet.
En liten handling som kan ge en ny början
Stamcellsdonationen tog cirka fem timmar. Under donationen kände Maria lite stickningar, men de gick snabbt över. Hon tittade på tv och vilade medan donationen pågick. Till slut låg stamcellerna i påsen, redo att skickas till patienten.
– Jag tittade på den lilla påsen med stamcellerna och tänkte: där är de nu. Ett ämne värt sin vikt i guld. Jag önskade dem lycka till på resan, utan att veta vart i världen eller till vem transplantatet var på väg.
Det som framför allt blev kvar efter stamcellsdonationen var en känsla av tacksamhet. Processen hade gått smidigt och hela tiden kände hon att hon blev väl omhändertagen.
– Stamcellsdonationen var i slutändan en liten insats jämfört med vad den kan möjliggöra.
Maria tycker att det är sorgligt att var femte patient inte hittar den bästa möjliga donatorn. Hon uppmuntrar alla mellan 18 och 35 år att ansluta sig till Stamcellsregistret.
– Man kan aldrig veta om det just är dig som kommer att behövas.
