Den finaste gåvan

När Tiina Kivelä blev svårt sjuk var en stamcellstransplantation hennes enda hopp för att bli frisk.

Det första tecknet var trötthet. Tammerforsbon Tiina Kivelä var tröttare än normalt och vila verkade inte hjälpa. Emellanåt mådde hon ändå bättre, så vardagen fortsatte som förut.

Mot slutet av 2019 kunde Kivelä ändå inte längre förbise symptomen. Den ständiga tröttheten fick sällskap av illamående och yrsel.

– När jag satte mig framför en tallrik mat i matsalen på jobbet och borde ha börjat äta var det omöjligt. I något skede sa en arbetskamrat till mig att du måste gå till läkaren, minns hon.

Blodprov visade att Tiina Kivelä hade väldigt lågt hemoglobin och erytrocytvärde. Det blev mer undersökningar och efter det fick hon diagnosen myelodysplastiskt syndrom (MDS). Det är en allvarlig blodsjukdom där förändringar i stamcellerna i benmärgen stör produktionen av blodceller. Inte nog med det, sjukdomen var redan i ett allvarligt stadium. Ungefär tio procent av cellerna i Kiveläs benmärg var förändrade blaster.

– Då var prognosen att jag hade ett och ett halvt år kvar att leva. Enda chansen att bli frisk var en stamcellstransplantation.

Allt på ett kort

En stamcellstransplantation var ingen självklarhet. Allvarliga risker är förknippade med vården och inte ens i globala register finns det alltid en lämplig donator.

När Tiina Kivelä hämtat sig från den första chocken fattade hon ett beslut.

– Det fanns på sätt och vis exakt två alternativ. Antingen lever jag ett och ett halvt år och mår efter hand sämre och sämre, eller så försöker jag få en stamcellstransplantation för att ens ha en chans.

– Jag minns att jag sa ungefär så här till läkaren, att flickan ska bli student och pojken konfirmerad, så jag har helt enkelt inte tid att dö nu. Ni får göra vad som helst, jag är med.

Under det följande halvåret fick Kivelä cytostatika, vilket gjorde sjukdomen mer hanterlig. Samtidigt sökte man efter en lämplig givare. Ingen i den närmaste kretsen var det. Det gick en oroande lång tid utan att något hördes.

– I något skede blev jag redan orolig över att det faktiskt inte verkade finnas en lämplig givare någonstans. Det var en stor lättnad när jag äntligen fick beskedet att en person som eventuellt matchar har hittats i ett register utomlands.

Knapphändig var den information hon fick: en man på 21 år. Men på cellnivå verkade han vara en lämplig donator.

I juli 2020 skrev Tiina Kivelä in sig på stamcellstransplantationsenheten vid Åbo universitetscentralsjukhus (ÅUCS). Framför sig hade hon en tung vårdperiod där hennes sjuka stamceller förstördes med kraftiga cellgifter.

Samtidigt samlades givarens stamceller in i Centraleuropa och transporterades brådskande till Finland.

Behandlingen gjorde att Kiveläs motståndskraft försvann.

– Motståndskraften sjönk till noll, så jag tillbringade all min tid isolerad. Det var bara familjemedlemmar som fick hälsa på mig och de måste också klä sig i full skyddsmundering, säger Kivelä.

De nya stamcellerna fick hon på samma sätt som en blodtransfusion. Själva åtgärden gick snabbt, men sedan måste man vänta igen.

Tiina Kivelä ville berätta sin historia så att så många som möjligt ska få hjälp.

Frisk igen

Veckorna gick och stamcellerna började producera nya, friska blodceller i Tiina Kivelä. Hennes blodvärden steg och transplantationen verkade ha lyckats.

– Jag fick lämna sjukhuset efter fem veckor, vilket är ungefär den kortaste möjliga tiden. Visst måste vi bära hem ganska många påsar mediciner från apoteket, men jag fick återhämta mig hemma.

På grund av infektionsrisken var hennes liv länge strikt begränsat.

– Den höga infektionsrisken gjorde att all mat måste vara välkokt. Alla vakuumförpackade produkter och frukter och grönsaker från utlandet var helt förbjudna. På två–tre månader gick jag inte ut.

Den vård Kivelä hade fått berövade henne tillfälligt smak- och luktsinnet och hon miste det vaccinskydd hon tidigare hade fått.

– Jag genomgick i princip samma vaccinprogram som småbarn, fast i en mer kompakt version. Smak- och luktsinnet återvände efter ungefär sex veckor. Det var härligt när kaffet smakade igen!

Efter hand återvände livet till det normala. Regelbundet måste Tiina Kivelä fortfarande kolla sina blodvärden, men sjukdomen har inte återkommit.

– Jag var på kontroll senast i augusti och allt var bra.

En värdefull gåva

Tiina Kivelä har arbetat inom IT-branschen och med projekthantering. Viktigt för henne är också hennes frivilligengagemang, något hon började med för ett tiotal år sedan. I dag är Kivelä ordförande för Frivilliga räddningstjänstens lokalkommitté i Tammerfors. Hon är också med i Röda Kors verksamhet i Tammerfors.

När Kivelä, normalt en energisk person, blev sjuk tvingades hon stanna upp: Hon som var van att hjälpa behövde själv hjälp. Den upplevelsen har stärkt insikten om hur viktigt det är att hjälpa.

– Därför delar jag min egen historia, så att så många som möjligt ska få hjälp. När man själv har fått en stamcellstransplantation förstår man vilken enorm gåva det är.

Kivelä tackar vårdpersonalen i Tammerfors och Åbo, proffsen på Stamcellsregistret och naturligtvis den anonyma donator vars gåva gör att hennes liv fortsätter.

– Man brukar ju skämta om att vi i Tammerfors inte har så mycket gott att säga om Åboborna, men för personalen på ÅUCS lyfter jag på hatten. De peppade mig när jag inte orkade hålla humöret uppe. Så om någon säger något fult om Åbobor så säger jag stopp, stopp, de är fina typer i Åbo, skrattar Kivelä.

Text: Kimmo Holopainen

Foto: Leena Koskela

Artikeln har publicerats i Röda Korsets tidning nummer 4/2026.
”Jag har helt enkelt inte tid att dö nu.”
Senast uppdaterad: 19.11.2026