Liten insats, stor hjälp: Blod gavs i riksdagen för patienternas bästa.
Blodtjänts blodgivningstillfälle i riksdagen inspirerade både långvariga blodgivare och nya deltagare. Det gemensamma budskapet var tydligt: blodgivning är en liten handling som kan ha livsavgörande betydelse för någon annan.
Syssolen strålar genom gardinerna och faller över marmorgolvet. Irma Kukkasjärvis ryarelief pryder väggen bakom serveringsbordet. Rummet fylls av sorl när Blodtjänsts mobila team i södra Finland planerar var allt ska placeras.
– Hemoglobinmätningen här, eller där?
Cirka 20 minuter senare har riksdagens mottagningssal för delegationer förvandlats till en blodgivningslokal med fyra stationer för bedömning av lämplighet att ge blod och sju blodgivningsplatser. Här kan man nu ge blod som bland annat behövs av olycksoffer, operations- och cancerpatienter, födande kvinnor och för tidigt födda barn på sjukhus runt om i Finland.
– När vi bygger upp en mobil blodgivning måste vi bland annat tänka på integritetsskydd och nödutgångar, berättar sjukskötaren inom blodgivning Iida Tala.
– Men vi har så mycket erfarenhet att vi ganska snabbt ser hur en sådan här verksamhet ska byggas upp, instämmer sjukskötaren inom blodgivning Inka Saario.
Det har gått flera år sedan Blodtjänst senast ordnade blodgivning i riksdagen, men viljan att räcka ut armen har inte minskat. Till blodgivningstillfället kommer både riksdagsledamöter, sakkunniga och assistenter, erfarna blodgivare och personer som ger blod för första gången. Riksdagens blodgivargrupp har också samlat många donationer genom åren.
Veteraner och förstagångsgivare
En av veteranerna är riksdagens servicehandledare Mikko Tähtinen, som sträcker fram armen för 199:e gången. Han inledde sin blodgivarresa redan år 1982 under militärtjänsten.
– Min pappa gav blod, och redan som liten pojke följde jag med honom till blodgivningen, säger Tähtinen.
Utöver helblod har Tähtinen även donerat blodplättar och plasma.
Bland deltagarna fanns också förstagångsgivare.
– Det här var första gången jag deltog i ett blodgivningsevenemang. Blodgivning är viktigt eftersom många människors liv är beroende av blodprodukter.
För assistenten Pasi Viitasalo var blodgivningen i riksdagen den 45:e i ordningen. Vanligtvis ger han blod på Blodtjänsts verksamhetsställe i Sanomahuset i Helsingfors, så att få ge blod på den egna arbetsplatsen var en ny upplevelse.
– Det här är en liten insats jämfört med den hjälp man kan ge andra. Jag försöker också alltid uppmuntra mina kollegor att ge blod, berättar Viitasalo.
Även riksdagsledamoten Paula Werning har hunnit ge blod många gånger. När hon var yngre donerade hon dessutom stamceller via Blodtjänsts Stamcellsregister.
– Jag har arbetat som sjukskötare på en akutmottagning och förstår därför vilken betydelse blodprodukter har i nödsituationer. I en sådan situation hoppas alla att det finns rätt blod tillgängligt för en själv eller en närstående.
Enligt Werning är blodgivning en enkel god gärning som kan göra en enorm skillnad.
– Vi är också privilegierade jämfört med många andra länder eftersom vi har en så välfungerande blodförsörjning. Var och en kan bidra till att den fortsätter att fungera också i framtiden, säger Werning.
Trots spruträdsla valde de att ge blod
Ossi Lehtihuhta, som arbetar som specialmedarbetare, sträckte fram armen för första gången. För honom var blodgivningen en liten insats för den finländska hälso- och sjukvården som helhet. Dessutom gladdes han åt att få reda på sin blodgrupp via Blodtjänsts app.
– Jag blev bemött av en mycket professionell sjukskötare som gav omfattande information om blodgivning. Mottagandet var varmt. Det här gjordes inte med blodsmak i munnen, skrattar Lehtihuhta.
För många är spruträdsla ett hinder för att ge blod. Det hade även hindrat Siiri Tuovila, som arbetar som expert, från att sträcka fram armen.
– Jag vågade ändå när blodgivningen kom så här nära. Jag tänkte att nu finns det inga ursäkter längre, säger Tuovila.
Hemma fanns det erfarna blodgivare som uppmuntrade henne. Vid blodgivningen fanns, förutom sjukskötaren, också en studerande.
– De småpratade med mig och berättade om Blodtjänsts verksamhet, och då slappnade jag av.
Tuovila, som märkbart var på gott humör efteråt, uppmuntrar andra att ge blod trots sin rädsla.
– Efter en sådan här upplevelse kommer jag definitivt tillbaka.
Även för en del av personalen var evenemanget något nytt. Glara Karim, som studerar till sjukskötare, har gjort praktik vid Blodtjänst inom sina studier och deltagit i blodgivningstillfällen tillsammans med den mobila Blodtjänsten.
– Det bästa med det här är att alla kommer till blodgivningen med gott humör och går därifrån med ännu bättre. Positiviteten smittar av sig på mig också, och efter arbetsdagen tar jag alltid med mig en bra känsla hem, berättar Glara.
När blodgivningen kommer nära sänks tröskeln
För vissa givare har det gått en tid sedan den senaste blodgivningen. En av dem är Leena Leikas, som arbetar som sakkunnig vid riksdagens människorättscentrum.
– Senast gav jag blod i Kosovo under EU:s civila krishanteringsinsats år 2011, minns hon.
Många gånger har hon tänkt gå och ge blod, men det har inte blivit av. Den här dagen skulle hon ändå till kontoret, så det var enkelt att kavla upp ärmarna och göra en insats. För Leikas är, förutom blodgivning, även frivilligt försvar och första hjälpen-kunskaper viktiga.
– Blodgivningen var en trevlig upplevelse och allt var gjort så enkelt, säger Leikas.
För riksdagens kommunikationschef Liina Hemming var beslutet att ge blod enkelt när tillfället ordnades på den egna arbetsplatsen. Hemming känner också till blodgivningens betydelse genom att hennes eget barn har fått blodprodukter.
– Blodgivning är ett enkelt sätt att göra gott.
