5 frågor om blodgivning och hälsa – läkaren svarar

1. Kan man ge blod om man har långtidssjukdomar?

Vid bedömningen av lämpligheten för blodgivning är det viktigt att beakta att blodgivningen inte får äventyra blodgivarens hälsa och att blodprodukten inte får äventyra hälsan hos den patient som får blod.

Patientsäkerheten säkerställs bland annat genom virustester som utförs på donerat blod (t.ex. HIV, hepatit). Blodgivarens egen säkerhet bedöms utifrån vad en snabb blodförlust på cirka en halv liter kan orsaka. Särskild uppmärksamhet ägnas åt personer med hjärt- och kärlsjukdomar, njursjukdomar eller benägenhet att svimma.

En blodtryckssjukdom hindrar till exempel inte blodgivning, om blodtrycket hålls under kontroll genom medicinering. Höga kolesterolvärden är inte heller ett hinder för blodgivning. Lungsjukdomar som är under bra kontroll, t.ex. astma, är inte heller ett hinder för donation – svår astma och kronisk obstruktiv lungsjukdom, som kräver medicinsk behandling, är det. Till exempel hjärtinfarkt eller cerebrovaskulära sjukdomar förhindrar också blodgivning.

Tablettbehandlad diabetes är inte ett hinder för donation, men insulinbehandlad diabetes är det. De flesta psykiska störningar och sjukdomar utgör inget hinder för blodgivning.

2. Påverkar medicinering lämpligheten för blodgivning?

Endast ett fåtal läkemedel utgör i sig hinder för blodgivning. Med preparat av röda blodkroppar och blodplättar överförs endast en mycket liten mängd plasma och det läkemedel som är bundet till plasman. Plasman som används för plasmaläkemedel behandlas däremot i stora partier tillsammans med plasma som samlas in från många blodgivare.

De läkemedel som används av blodgivaren bedöms oftast utifrån deras användningsändamål: det väsentliga är om den sjukdom som läkemedlet används för utgör ett hinder för blodgivning. Till exempel blodtryckssänkande läkemedel, kolesterolmediciner, p-piller och de flesta psykofarmaka hindrar inte i sig blodgivning. Örtmediciner, naturläkemedel, kosttillskott och vitaminer är inte heller ett hinder för donation.

Blodgivarna i Finland utreder i regel sin lämplighet att ge blod i god tid på förhand, till exempel via vår webbplats eller vår infotelefon, och i en europeisk jämförelse har vi den lägsta andelen personer som inte kan ge blod när de kommer till blodgivningen.

3. Kan blodgivning leda till järnbristanemi?

Vid blodgivning går cirka 250 mg järn förlorat, vilket är ungefär en fjärdedel av den mängd järn som lagras hos män och största delen av den mängd järn som lagras hos kvinnor. Återställandet av järnförråd genom vanlig kost är individuellt och kan för vissa personer ta upp till flera månader. I samband med varje blodgivning delar Blodtjänst ut järntillskott till alla kvinnor under 50 år och till alla dem vars föregående helblodsdonation ägde rum för mindre än 4 månader sedan.

Enligt undersökningar är intervallet mellan blodgivningarna den enskilt viktigaste faktorn som påverkar blodgivarnas järndepåer. Kvinnor i åldern 18–25 år rekommenderas att ge blod högst en gång per år, andra kvinnor högst 2–3 gånger per år och män högst 3–4 gånger per år.

Rekommendationen avviker klart från minimiintervallen för blodgivning (kvinnor 91 dagar, män 61 dagar). Minimidonationsintervallet härstammar från en europeisk expertrekommendation och gör det möjligt för personer att ge blod med 2–3 månaders mellanrum om de naturligt har en högre hemoglobinnivå eller till exempel en sjukdom som leder till järnackumulering.

4. Hur ser Blodtjänst till blodgivarnas välbefinnande?

Blodgivarnas säkerhet och välbefinnande är ytterst viktigt för Blodtjänst och den tillgodoses på många olika sätt. Blodgivningen får inte äventyra blodgivarens hälsa, och för att säkerställa detta beaktas blodgivarens hälsotillstånd och eventuella sjukdomar vid bedömningen av lämpligheten för blodgivning i enlighet med detaljerade anvisningar.

Blodtjänsts personal är insatt i sitt arbete och utbildning ordnas regelbundet. Före blodgivningen fyller blodgivaren i en hälsodeklaration som gås igenom tillsammans med en sjukskötare på blodgivningsstället.

Blodgivarens hemoglobin mäts alltid före blodgivningen. Det ska vara 125-175 g/l för kvinnor och 135-195 g/l för män. Kvinnor och män har olika minimiintervall för blodgivning.

Efter blodgivningen serveras dryck och mat och blodgivaren får anvisningar om att ta det lugnt resten av dagen och undvika bland annat bastu och sport. Järntillskott delas ut till grupper som riskerar att drabbas av järnbrist.

Dessutom har Blodtjänst egen forskningsverksamhet i anslutning till bland annat blodgivarnas hälsa.

5. Finns det några risker med blodgivning?

Att ge blod är tryggt för friska personer. I sällsynta fall kan donationen vara förknippad med biverkningar trots förebyggande åtgärder.

Man strävar efter att förebygga biverkningar bland annat genom att donatorn fyller i en hälsodeklaration och intervjuas, genom introduktion och utbildning av personalen, genom att efter donationen servera dryck och tilltugg samt genom att ge anvisningar till donatorn. Nålar och andra tillbehör som används vid blodgivning är alltid engångsvaror.

De vanligaste biverkningarna vid blodgivning är illamående (15/1000) och svimning (1,5/1000). Mycket sällsynta biverkningar är nervirritation (0,4/1000) och stora blåmärken (0,3/1000).

Alla blodgivare är försäkrade mot skador och olyckor som orsakas av blodgivningen. Biverkningarna följs upp systematiskt och beaktas vid introduktionen och utbildningen av personalen.

Du kan bedöma din lämplighet att ge blod på förhand med snabbtestet sovinkoluovuttajaksi.fi, genom att fylla i en hälsodeklaration för blodgivare eller genom att ringa den avgiftsfria infotelefonen, tfn 0800 05801 (vardagar kl. 8-17). På Blodtjänsts webbplats finns också en omfattande lista med vanliga frågor: veripalvelu.fi/sv/fragor