“Jag fick livets lottovinst från min bror”

Fyra månader på sjukhus

“Jag sa till min man att jag skulle gå och träffa en läkare och kanske vara borta i några timmar. Datorn blev kvar öppen på köksbordet,” berättar Marika Kunnari.

“Vid Lapplands centralsjukhus genomgick jag olika undersökningar och blev kvar där över natten för observation. Under dagen visade det sig dock redan att bröstsmärtan inte var hjärtrelaterad. Nästa morgon kom två läkare in i mitt rum och meddelade att vi har dåliga nyheter,” återberättar hon händelserna.

Diagnosen var Akut leukemi och behandlingen skulle börja omedelbart. En ambulans till Uleåborg skulle komma om en timme.

“Jag hann ringa hem och be dem ta med några rena kläder,” minns Marika.”

Stamcellsdonatorn hittades nära

Cytostatikabehandlingen började två dagar efter diagnosen. Marikas tillstånd var svagt under hela den första månaden.

“Jag var praktiskt taget tvungen att vara i isolering under den första månaden, eftersom cytostatikan gjorde mig så dålig och orsakade alla möjliga symptom.”

Redan från början informerades Marika om att en stamcellstransplantation skulle vara en mycket trolig behandlingsalternativ.

“Behandlingsvägen var tydlig. Jag var dock fruktansvärt rädd för stamcellstransplantationen och om en lämplig donator skulle hittas.”

Lifesaver var lyckligtvis mycket nära denna gång.

Marikas bror Santtu Väyrynen började omedelbart med noggrannare undersökningar när han hörde att den bästa stamcellsdonatorn kunde finnas inom familjen. Det tog ett par veckor att vänta på resultaten.

“Den mest känslomässiga stunden under hela processen var när jag fick veta att min bror var en lämplig donator för mig. Lättnaden var helt enorm när min brors lämplighet bekräftades. Det var en större grej för mig än själva leukemidiagnosen,” berättar Marika.”

Lyckad behandling

Marikas behandling fortskred planerat mot stamcellstransplantationen, som schemalades till oktober 2024. Syskonen gick båda igenom sina egna processer, vilket lyckligtvis gick utan problem för båda.

“För min bror gick donationen lugnt till: han klarade av att ligga i cirka fyra timmar i Meilahti när stamcellerna samlades från blodomloppet medan han var vaken.”

“Jag fick nya stamceller under en halvtimmes infusion. Efter transplantationen var jag på sjukhuset i tre veckor. De dagar som föregick stamcellstransplantationen orsakade den relaterade medicineringen en allergisk reaktion, men själva transplantationen orsakade inga skador. Jag hade dock förberett mig för olika symptom eftersom de hade förklarats i förväg.”

Blodtypen förändras

Marikas tillstånd började förbättras snart efter stamcellstransplantationen.

“Jag fick regelbundet rödblodscellsprodukter efter transplantationen eftersom mitt hemoglobin låg på låga nivåer. Innan transplantationen hade jag och min bror olika blodtyper, vilket initialt orsakade problem med bildandet av nya röda blodkroppar.”

Sakta men säkert började även hemoglobinet stiga, och som det brukar vara efter stamcellstransplantation, förändrades Marikas blodtyp till den samma som hennes brors.

“Vi får båda vara bästa A-gruppen,” skrattar Marika.

Tack till donatorerna och vårdpersonalen

Just nu mår Marika Kunnari bra och har återvänt till arbetslivet. Datorn som lämnades kvar på skrivbordet har återigen öppnats efter månader.

“Varje dag känner jag mig tacksam för den nya möjligheten till livet. När det gäller stamcellsdonatorer finns det ingen garanti för att en donator finns inom närstående. Jag är också extremt tacksam till blodgivare. Det donerade blodet höll mig på fötter, och med varje transfusion av röda blodkroppar mådde jag betydligt bättre.”

Marikas uppskattning för den finska vården är stor.

“Allt har gått fantastiskt hela tiden, jag kan bara tacka vårdpersonalen,” säger hon.

Utbildning för peer support

Nu känns det för Marika Kunnari som att sjukdomen har blivit en accepterad del av hennes livserfarenhet. Hon har till exempel anmält sig till utbildning för peer support för personer som har haft leukemi. Annars är det vardagliga livet det bästa.

“Det kan låta konstigt, men det jag saknade mest på sjukhuset var den tråkiga vardagen och repetitionen av vanliga saker.”

“Självklart har betydelsen av min egen familj varit och är enorm. Jag upplever att det finns en miljon silverkanter i erfarenheten av en allvarlig sjukdom. Det har varit en enorm lärandeupplevelse, och inte alls på ett dåligt sätt.”

“Leukemidiagnosen var förstås en chock, men jag tänkte aldrig under hela sjukdomstiden “varför jag”. Jag ville bara hoppas på det bästa och gå vidare. Jag känner att jag har vunnit livets lotteri tack vare stamcellstransplantationen och min bror,” sammanfattar Marika.

Världens stamcellsdonatordag firas i år den 20 september.