Blod - mer värt än guld

Att ge blod är för vissa en självklarhet, för andra en omöjlig tanke där kanske gammal nålskräck från skoltidens fasansfulla vaccinationssprutor spökar. För Nykarlebybon Lars Solvin är det av egoistiska skäl som han ger blod regelbundet – förutom att han älskar tårta, anser han att det gör honom både snällare och piggare att låta sig blodsugas emellanåt. Säger han i alla fall, och med glimten i ögat.

Första gången det var möjligt för Nykarlebyborna att ge blod på hemmaplan var år 1959. Samma år föddes Lars Solvin. Den sjunde mars firade både Nykarleby och Lars Solvin sitt trettionde blodgivningstillfälle och dagen till ära bjöds det på kaffe, tårta och pizzabulle.
-Varför ger man blod?
-Det är bra att tappa ur lite elakheter emellanåt, efteråt är jag så snäll, så snäll! Nej, skämt åsido, jag mår själv väldigt bra av det, och om någon annan också gör det så är det ju toppen. Dessutom vet man aldrig när man själv behöver blod, säger Lars Solvin och ler.
 Med sig har han sonen Anders, 14 år.
-Jag vill se hur det går till. Pappa har gett blod i många år, så lite nyfiken har man ju blivit. Det ser inte så farligt ut så jag tror nog jag kommer bli blodgivare när jag fyller 18 år, säger han.

Den grova nålen skjuts in i armvenen och blodet börjar sugas ut genom en tjock slang och in i en påse. Exakt 450 ml blodiga ”elakheter” tappas ur Lars Solvin innan slangen knipsas av och nålen avlägsnas. Det hela tar ungefär fem minuter och ont gör det inte, intygar han.
-Det enda som gör ont är efteråt när man river bort tejpen runt armen! Jag har lite lurviga armar så det är många små hårrötter som rycks upp.
 Han sätter sig upp och ser inte det minsta yr eller illamående ut.
-Nej, förutom tejpen har jag aldrig känt av minsta lilla obehag. Jag blir bara pigg och snäll. Dessutom är det ju ett bra sätt att testa blodet och kolla att man är frisk.
-Nu är det dags för det bästa – tårta och kaffe!

Populärt blod

Lars Solvin har blodgrupp A Rh+, en blodgrupp han delar med nästan fyrtio procent av finländarna.
-Men det är inte viktigare att ge blod om man tillhör en ovanlig blodgrupp. Vilken blodgrupp man än tillhör är varje droppe värdefull. Eftersom A Rh+ är den vanligaste blodgruppen bland Finlands befolkning är det också den det går åt mest av, säger Teija Santala, ansvarig sjuksköterska för Röda Korsets mobila blodtjänst.
-Har man O Rh-, vilket endast fyra procent av finländarna har, har man dock ett blod som alla kan ta emot. Det används därför också vid olyckor när man inte hinner fastställa patientens egen blodgrupp och kallas av den orsaken ibland nödblod.

Har alla människor blod?

Sara Nilsson har också blodgrupp A Rh+, men för henne är det en bit kvar tills hon firar sin trettionde gång som blodgivare – hon ger i dag blod för andra gången.
-Det kändes bra förra gången, så jag bestämde mig för att fortsätta. Det behövs ju mer hela tiden. Jag vet att jag har den vanligaste blodgruppen och det var nyligen brist på blod på grund av den envisa influensan.
Med sig har hon syskonbarnen Linus (4 år) och Mathilda (7 år) Enlund, som ägnar händelseförloppet mycket stor uppmärksamhet.
-Har jag blod? undrar Linus och tittar fascinerat på nålen som sticks in i Saras armveck. Han får till svar att alla människor har blod, och nickar bekräftande, han vet att han har blod i kroppen eftersom han nyligen blödde lite grann ur ett sår.
-Jag har också tappat blod, massor! När jag cyklade omkull för inte så länge sedan, säger storasyster Mathilda och visar upp ett ganska stort ärr på armen.
Men någon blodtransfusion behövde hon inte.
-Nä, det men en massa plåster och bandage fick jag, säger hon och ser ganska nöjd ut.
Det roligaste med besöket är ändå tårtan och saften, tycker syskonen Enlund.

Influensan hindrade många

Totalt samlade trettiogångersjubileet i Nykarleby 112 blodgivare och 50,4 liter blod. I vanliga fall brukar mellan 150 och 200 Nykarlebybor passa på att ge blod när Mobila blodtjänsten dyker upp, men trots att man frestade med att bjuda på tårta kom det alltså färre än vanligt.
-Det härjar en ganska seg och elakartad influensa här i stan just nu, så många potentiella blodgivare ligger nog tyvärr hemma under täcket och kurerar sig, säger Lars Solvin.
     Två gånger i året kommer Blodtjänsten på ”blodsugarturné” till Österbotten och man kan ju hoppas att man inte nästa gång också råkar dyka upp samtidigt som värsta vinterinfluensan.

Up på bilden: Att ge blod känns ungefär som att ligga på soffan framför teven och zappa genom kanalutbudet, tycker Sara Nilsson och syftar på att man gärna ska pumpa med handen för att stimulera blodflödet.

Text och bilden: Lina Antman